...tyckte mig ett tag må fint! Lägenheten på G och skulle trivas med den och komma ur huset skulle bli skönt, slippa planlös vandring och fundera över allt som hänt i huset med mig och D och var fasen tog familjen vägen?

Det kom som en mindre chock för mig att det blev ett litet helvete och ett stort bakslag att flytta. Inte det att jag inte genast trivdes i lägenheten men från hus till lägenhet det är tufft tufft tufft och jag kände mig lurad, riktigt lurad. Lägenheten är fin, jättefin...det kommer bilder snart!

Jag har haft problem med att komma tillbaka till huset vilket är mer eller mindre oundvikligt, det blev ännu en sorg i processen, en ny sådan. Hela tiden nya steg och prövningar.

Det är 3 veckor sedan jag flyttade in. De första två var vidriga. Nu börjar jag känna att det är helt ok och fram för allt att det KOMMER att bli bra och fr o m nu kan ALLT bara bli bättre.

En ny situation dök upp igår. D blev sjuk, jag fick komma förbi och titta till honom och senare även skjutsa honom på akuten. Det var en inflammerad blindtarm och han fick opereras igårkväll. Det var tungt, riktigt tungt att inte "få" ta hand om honom, som jag gjort förr när han varit sjuk. Nu fanns Elin där för honom istället. Jag träffade henne inte tack å lov, jag har fortfarande svårt att acceptera henne. 23 !!! år. Hon är en liten brutta bara. Jag vill inte ha en liten brutta som "role-model" för mina barn, de skulle säkert gilla det, se upp till henne och tycka om henne...men va fan hon har ju ingen livserfarenhet. Hon har inget att ge mina flickor. Jaja, tiden får utvisa.

Men jag ville bara säga att jag kanske är tillbaka, men kanske inte, det får bli när andan faller på.

Puss E