Hittade det här på socialstyrelsens hemsida, det stärkte mig faktiskt lite grann. Bekräftesle på att tankarna man har e ok.  Att det kommer att gå bra...

http://www.sos.se/fulltext/9900-015/9900-015.htm

"Separationskrisen

En separation innebär förluster och stora förändringar. Man måste hitta en ny livsform, och då är det lätt att tappa fotfästet i tillvaron. Ensamhet och ovisshet skrämmer liksom oro för de ekonomiska följderna. Kanske har den ena länge tänkt på att bryta upp medan den andre är oförberedd och chockad.

En kris har ett visst förlopp. Det gäller både vuxna och barn. Först förnekar man det som hänt eller ska hända. Efter en tid måste man öppna ögonen för verkligheten. Då kan man överväldigas av sorg eller vrede. För att lindra smärtan skyddar man sig på olika sätt. Många förvanskar verkligheten. De kanske skyller allt på andra och far ut i anklagelser mot sin före detta partner. Andra tar på sig all skuld själva. Många blir deprimerade och får svårt att sova.

Så småningom, kanske efter samtal och funderingar ihop med andra, kommer insikten om vad som lett fram till separationen. Man kan acceptera sin situation och erkänna de känslor som den väcker. Man börjar också se framåt.

Till sist blir det som hänt en del av vardagen. Ärren finns kvar men det behöver inte vara något hinder i det fortsatta livet. Självkänslan återupprättas. Man kan bättre förstå sig själv och andra. Att ha klarat av en kris ger stärkt självförtroende."

Hörs!! //E

 För guds skull lyssna INTE på Moneybrother....

//E

...rätt ok. Men oj vad jag har trampat och trampat...över vårat köksgolv. Att man kan känna sådan vrede. Det hör tydligen till.  Ångesten är rätt så outhärdlig.  Barnen har varit gudomliga. Otroligt gudomliga. I skrev tre brev till mig i helgen. Fina fina brev där hon visar din enorma empati och där hon talar om för mig hur mycket hon älskar mig. Vad skulle man gjort utan dem?

D har varit med sin nya tjej hela helgen och även om jag inte vill ha honom är jag inte så säker på att jag vill att någon annan skall ha honom heller. Att känna sig brädad är förnedring på hög nivå. Jag hade bestämt mig för att jag måste försöka acceptera, ju fortare desto bättre, för att slippa ångesten. Det gäller att ha något att göra...hela tiden. D kom över igår och passade gänget när jag var och tränade. Jag kunde inte bara vara accepterande...JAG VAR KALL & ARG! Men det kan han gott ta.

Apropå träning så räknade jag ut att jag snittat 3,2 gånger i veckan sedan träningsstart...INTE ILLA!!!! Träning för övrigt är en himla bra ångestdämpare. Kram på er alla som läser! //E