...är på en resa som kommer att ta tid, kommer att göra ont, kommer att kännas skönt att ha klarat av när den är över...men det känns låååååångt borta. Vi var på familjerådgivning för precis en vecka sedan. Det var bra, faktiskt väldigt bra. Det var fascinerande att plötsligt mannen som man levt med i 13 år öppnade sig. Han pratade mesta delen av de 1,5 timme som vi var där. Jag grät och fick ta del av kleenex kartongen som fanns på bordet. Kvinnan vi träffade var cool. Hon sa bra saker. Hon sa saker vi behövde höra. Hon sa rätt sak vid rätt tillfälle. Vi skall dit igen om nu 2 veckor, fast jag skulle vilja dit idag om det gick. Jag är så ARG! Besviken på att min familj inte finns längre. Hur kunde det gå så här? Varför lät vi det gå så långt? Med facit i handen så skulle vi ju ha gått till fam. rådgivning mycket, mycket, mycket tidigare. Jag ororar mig massor över framtiden. Hur skall vi bo? Skall man kanske inte längre bo i huset som vi skulle åldras tillsammans i? Oroar mig en hel del över min äldsta tjej som stänger inne sina känslor, som ha ont i magen precis som jag. Barnen tar det bra. De är ju flexibla och anpassningsbara till skillnad från oss vuxna, i synnerhet vi kvinnor. Vi beslutade i allfall förra veckan på fam rådgivningen att vi skulle låta barnen vara kvar i huset ett tag tills vi landat  och funderat över hur framtiden skall se ut. Vi skall bo där varannan vecka. Känns absurt! Det är ingen evighetslösning precis och jag känner redan nu att det kommer att bli otroligt jobbigt. D har haft barnen denna vecka och vi byter imorgon. Jag har träffat barnen flera gånger och det har både varit jobbigt och härligt.

Tanken var att jag skulle bo i Ringsta hos mina kära föräldrar, men det funkar inte så bra för mig. Det blir ingen frihet, det är för långt borta. Jag blir rätt låst därute och får lappsjuka.

Jag vill kunna vara spontan på mina barnfria veckor. Nu har det löst sig bra den här veckan, jag har fått husera hos Blomgrens. Tack tack tack!! Ni är så snälla. Jag har dessutom haft flera kvällsgrejer och känns så onödigt att åka 3 mil t o r bara för att sova. Marie och Agge bjöd på middag i tisdags, tack tack tack!

Nästa barnfria vecka skall jag nog sova hos Kerstin och David hela veckan. Men vore skönt att ha något eget. Vimlar inte av uthyrningsrum eller billiga 1:or direkt. Men vad kompisar ställer upp när man behöver dem, man blir ju rent rörd. Det är ju lättare för D. Han har  2 singelkompisar varav en har ett extra sovrum.  Jaja, bearbetningen kommer att ta tid. och det kommer att göra ont.

Hursomhelst går praktiken på MVC jättebra, jag trivs verkligen. Känner att det är mitt gebit. Även om förlossning är kul och häftigt så är det MVC som lockar. Och det är skönt att jag har praktik nu så jag får något annat att tänka på. Min handledare Katarina är verkligen toppen. En barnmorskeförebild för mig. Och hon stackarn får stå ut med mig och mina tankar kring separtionen, hon säger många kloka saker som jag stoppar i min lilla ryggsäck. Kram till henne.

//E