...var ju i och för sig en sanning med modifikation, jag har MÅNGA problem. Men ett litet sådant är att vårat internet i huset sluta att fungera vilket gör mig galen. Och nu från idag skall jag bo i lägenheten och där har jag inte heller något internet. Jag som har ett uppdämt bloggbehov. Och nu är jag på MVC och har en liten stund över då kan jag snabbblogga lite...

Jag ville bara säga att jag är så glad för alla ni som bryr er om lilla mig, är glad över alla gulliga sms, mail, samtal (även om jag inte alltid orkar prata). TACK!!! Jag är en liten liten liten bit på väg in i accepterandet, känner att jag kommer att må bra i framtiden. Ångesten nu ligger i var skall vi bo, hur länge skall vi orka vara varannan vecka i huset. Ångest över att D såsmåningom kommer att presentera E för barnen om de fortsätter att hålla ihop. Ångest över att de kanske kommer att bilda en "ny" familj, för hon lär väl vilja ha barn. Men ångesten över att jag kommer att klara mig är rätt så obefintlig....jag är STARK! Har världens finaste ungar. Kommer att ha världens roligaste yrke. Var än jag kommer att bo, kommer jag att göra det trivsamt och till mitt och barnens. Jag har iofs ångest över själva skilsmässegrejen...känns så stort.

Nä, måste jobba! //E

...vill inte försvinna. Jag var på familjerådgivningen igår, utan D. Kändes skönt att spy ur sig. Jag har svårt at släppa tanken på att han träffar en 24-årig brutta. Hur tänker man då????? Jaja, jag vet att man inte kan styra sina känslor. Hur tänker hon? Ge sig in i ett förhållande med en man som har 3 små barn. Vill inte hon ha familj? Det är väl i o f s inget som säger att D inte kan skaffa fler barn. Jag sa till D i förrgår...-Alltså hur tänker du? Han har inget bra svar direkt och verkar totalt förblindad. Jag tycker att han är lite halvpatetisk faktiskt.....det gör det hela lite, lite enklare. //E

Hittade det här på socialstyrelsens hemsida, det stärkte mig faktiskt lite grann. Bekräftesle på att tankarna man har e ok.  Att det kommer att gå bra...

http://www.sos.se/fulltext/9900-015/9900-015.htm

"Separationskrisen

En separation innebär förluster och stora förändringar. Man måste hitta en ny livsform, och då är det lätt att tappa fotfästet i tillvaron. Ensamhet och ovisshet skrämmer liksom oro för de ekonomiska följderna. Kanske har den ena länge tänkt på att bryta upp medan den andre är oförberedd och chockad.

En kris har ett visst förlopp. Det gäller både vuxna och barn. Först förnekar man det som hänt eller ska hända. Efter en tid måste man öppna ögonen för verkligheten. Då kan man överväldigas av sorg eller vrede. För att lindra smärtan skyddar man sig på olika sätt. Många förvanskar verkligheten. De kanske skyller allt på andra och far ut i anklagelser mot sin före detta partner. Andra tar på sig all skuld själva. Många blir deprimerade och får svårt att sova.

Så småningom, kanske efter samtal och funderingar ihop med andra, kommer insikten om vad som lett fram till separationen. Man kan acceptera sin situation och erkänna de känslor som den väcker. Man börjar också se framåt.

Till sist blir det som hänt en del av vardagen. Ärren finns kvar men det behöver inte vara något hinder i det fortsatta livet. Självkänslan återupprättas. Man kan bättre förstå sig själv och andra. Att ha klarat av en kris ger stärkt självförtroende."

Hörs!! //E

 För guds skull lyssna INTE på Moneybrother....

//E

...rätt ok. Men oj vad jag har trampat och trampat...över vårat köksgolv. Att man kan känna sådan vrede. Det hör tydligen till.  Ångesten är rätt så outhärdlig.  Barnen har varit gudomliga. Otroligt gudomliga. I skrev tre brev till mig i helgen. Fina fina brev där hon visar din enorma empati och där hon talar om för mig hur mycket hon älskar mig. Vad skulle man gjort utan dem?

D har varit med sin nya tjej hela helgen och även om jag inte vill ha honom är jag inte så säker på att jag vill att någon annan skall ha honom heller. Att känna sig brädad är förnedring på hög nivå. Jag hade bestämt mig för att jag måste försöka acceptera, ju fortare desto bättre, för att slippa ångesten. Det gäller att ha något att göra...hela tiden. D kom över igår och passade gänget när jag var och tränade. Jag kunde inte bara vara accepterande...JAG VAR KALL & ARG! Men det kan han gott ta.

Apropå träning så räknade jag ut att jag snittat 3,2 gånger i veckan sedan träningsstart...INTE ILLA!!!! Träning för övrigt är en himla bra ångestdämpare. Kram på er alla som läser! //E

....nätterna är värst. Sover riktigt riktigt kasst.

Igår var det barnbytardag. Flickorna skall vara med mig nu i en vecka. I huset. Härligt. Fast mår lite för dåligt för att tycka att det enbart känns härligt. Klart att jag vill vara med dem och att det är härligt att pussa och krama dem hela tiden. Men jag fasar för att laga mat, komma på vad vi skall äta. Ordna med gympasäckar, matsäckar, väcka trötta barnen och hämta å lämna å stressa, städa å tvätta osv osv....

// E

Nu vankas kaffe å sockerkaka som Lilla A har bakat. Är  Ringsta, sovit här i natt med flickorna.

Har fått tag på en lägenhet. Den är egentligen perfekt på alla sätt. Den är möblerad. Den ligger centralt. Det är en etta. Jag kan få den från idag. Inte för att jag behöver den idag men från nästa fredag. Men....den kostar pengar också. Varför denna taskiga tajming. Varför skulle det vara så att jag studerar mitt uppe i alltihopa???? Känns riktigt surt... någon som kan avvara några tusenlappar i månaden????

//E

...är på en resa som kommer att ta tid, kommer att göra ont, kommer att kännas skönt att ha klarat av när den är över...men det känns låååååångt borta. Vi var på familjerådgivning för precis en vecka sedan. Det var bra, faktiskt väldigt bra. Det var fascinerande att plötsligt mannen som man levt med i 13 år öppnade sig. Han pratade mesta delen av de 1,5 timme som vi var där. Jag grät och fick ta del av kleenex kartongen som fanns på bordet. Kvinnan vi träffade var cool. Hon sa bra saker. Hon sa saker vi behövde höra. Hon sa rätt sak vid rätt tillfälle. Vi skall dit igen om nu 2 veckor, fast jag skulle vilja dit idag om det gick. Jag är så ARG! Besviken på att min familj inte finns längre. Hur kunde det gå så här? Varför lät vi det gå så långt? Med facit i handen så skulle vi ju ha gått till fam. rådgivning mycket, mycket, mycket tidigare. Jag ororar mig massor över framtiden. Hur skall vi bo? Skall man kanske inte längre bo i huset som vi skulle åldras tillsammans i? Oroar mig en hel del över min äldsta tjej som stänger inne sina känslor, som ha ont i magen precis som jag. Barnen tar det bra. De är ju flexibla och anpassningsbara till skillnad från oss vuxna, i synnerhet vi kvinnor. Vi beslutade i allfall förra veckan på fam rådgivningen att vi skulle låta barnen vara kvar i huset ett tag tills vi landat  och funderat över hur framtiden skall se ut. Vi skall bo där varannan vecka. Känns absurt! Det är ingen evighetslösning precis och jag känner redan nu att det kommer att bli otroligt jobbigt. D har haft barnen denna vecka och vi byter imorgon. Jag har träffat barnen flera gånger och det har både varit jobbigt och härligt.

Tanken var att jag skulle bo i Ringsta hos mina kära föräldrar, men det funkar inte så bra för mig. Det blir ingen frihet, det är för långt borta. Jag blir rätt låst därute och får lappsjuka.

Jag vill kunna vara spontan på mina barnfria veckor. Nu har det löst sig bra den här veckan, jag har fått husera hos Blomgrens. Tack tack tack!! Ni är så snälla. Jag har dessutom haft flera kvällsgrejer och känns så onödigt att åka 3 mil t o r bara för att sova. Marie och Agge bjöd på middag i tisdags, tack tack tack!

Nästa barnfria vecka skall jag nog sova hos Kerstin och David hela veckan. Men vore skönt att ha något eget. Vimlar inte av uthyrningsrum eller billiga 1:or direkt. Men vad kompisar ställer upp när man behöver dem, man blir ju rent rörd. Det är ju lättare för D. Han har  2 singelkompisar varav en har ett extra sovrum.  Jaja, bearbetningen kommer att ta tid. och det kommer att göra ont.

Hursomhelst går praktiken på MVC jättebra, jag trivs verkligen. Känner att det är mitt gebit. Även om förlossning är kul och häftigt så är det MVC som lockar. Och det är skönt att jag har praktik nu så jag får något annat att tänka på. Min handledare Katarina är verkligen toppen. En barnmorskeförebild för mig. Och hon stackarn får stå ut med mig och mina tankar kring separtionen, hon säger många kloka saker som jag stoppar i min lilla ryggsäck. Kram till henne.

//E