...har funderat idag kring min mammaroll. Jag har kommit fram till att jag verkligen är en bra mamma. Om möjligt en ännu bättre mamma nu, när jag träffar dem varannan vecka. Jag finns för dem på ett annat sätt. Jag är mer närvarande. Jag lyssnar på dem, jag älskar dem så det gör ont och visar det med. Jag sätter gränser på ett annat sätt, mitt sätt, ett bra sätt för mig. Det är lättare nu. Jag får dem att hjälpa mig i vardagen för de märker att jag blir glad. Jag får dem att lyssna på mig för jag lyssnar på dem. De är ljuvliga. Klart vi har våra duster konstigt vore det annars. Lilla A som är trotsig, V som tar till gnällrösten eller gråter för att få sin vilja igenom, I som ibland väljer att inte lyssna och som "kryper innanför skinnet" på mig, så jag får svårt att inte acceptera det. Hon mitt första barn kommer alltid att vara lite särskild för mig. Men ändå kan jag bättre hantera alla tre och deras sätt att vara. Jag kan ta trotsen, gråten och den som ignorerar. Jag kan prata med dem om det, jag kan vara lugn.

Jag vet att redan imorgonkväll när jag lämnat huset för en vecka kommar jag att längta och längta men vet också att jag behöver andhämtningen. Året när D var i Sundsvall tog knäcken på mig. Jag hann aldrig hämta andan och jag var ett vrak, en arg, arg mamma. Det var inget roligt år. Men jag klarade det, jag klarade att vara själv med barnen så många gånger. Med lite hjälp såklart av nära å kära, främst min mor. Men funderar mycket på om det var det året som tog knäcken på oss, på mig och D. När D var med oss, ville jag bara fly för att vara i fred. Jag var aldrig ensam när han var i Sundsvall. När han kom hem var jag nog mest arg, eller så hade jag jobbhelg. Vi sågs inte mycket under det året. Jag var ingen bra mamma då.

Vi var ingen bra familj och vi var inget bra par. Jag vet egentligen inte om det var bra någongång efter det. Vi ville att det skulle vara bra, men det var nog mest ett spel, vi lekte lyckliga familjen och hoppades att allt skulle bli bra någongång. Vi var egentligen aldrig ovänner, vi tjafsade men bråkade aldrig. Vi blev bästa kompisar och vi hjälpte varandra att fixa vardagen. Det funkade ett tag...

Undrar hur mycket man kan sörja att det inte blev som man tänkt sig. Jag har inget att jämföra med, men det här är den största sorg jag varit med om. Även om tårarna nästan är slut, jag grät ju oceaner första 2 veckorna, så gråter jag inombords varje dag. Men jag är nu en bra mamma och det är det viktigaste...det allra allra viktigaste och ingen, ingen i hela världen kan ersätta mig. God Natt //Eder E

Här är de, de vackraste flickorna i världen och de är MINA!!!

Astrid, Ida & Vera